Folkhögskolans Veteranförening

Vad är folkhögskolans särart?
2018-02-10

Fritt och frivilligt, eget ansvar för utformning av kursplaner och samtidigt ansvar för att ge kursdeltagarna behörighet och omdöme vid antagning till högre studier. Ja, det låter sig sägas men är det verkligen möjligt? Går det att utforma kursplaner på allmän kurs som är behörighetsgivande till högre studier utan att följa gymnasiets läro- och kursplaner?


Vi veteraner hade ett seminarium på Skeppsholmens folkhögskola häromsistens, där en dryg timme var avsatt för erfarenhetsutbyte med skolans personal. Rektor hade formulerat frågor som i princip var desamma som de här ovan nämnda. Jag antar att anledningen till hennes frågor var att såväl kursdeltagare som unga lärare utan tidigare erfarenhet av folkbildning känner sig oroliga inför denna utmaning. Går det verkligen att göra egna kursplaner utanför den allmänna skolans läroplaner och ändå säkerställa behörigheter?
Jo, ville vi veteraner försäkra. Det går! Den svenska folkhögskolan har haft en stark i ställning i riksdagen. Därför har lagstiftarna skrivit in att Folkhögskolan kan ge behörighet till Universitet och Högskola för kursdeltagare som genomgått allmän kurs och där inhämtat kunskaper motsvarande gymnasiestudier. Det är lärarkollegiet som bedömer vad som ska ses som ’motsvarande’ och vilka förutsättningar kursdeltagaren har att ”bedriva högre studier”.


Visst är det fantastiskt att Riksdagen har haft ett sådant förtroende för den svenska folkhögskolan. Det bygger naturligtvis på att – åtminstone tidigare generationer – riksdagsledamöter har egna erfarenheter av skolformen.
Hur det ser ut i dagens riksdag är jag mera osäker på. Dock tror jag mig veta att fortfarande finns det ledamöter i alla partier, med relativt goda kunskaper om folkhögskolan och dess roll inom bildning och vuxenutbildning. Det är för övrigt inte ovanligt med riksdagsledamöter som tar plats i folkhögskolors styrelser.
Att besluta om behörigheter och att sätta omdöme är naturligtvis ett stort ansvar för de kollegor som finns runtom på folkhögskolorna. Man kan dock luta sig emot de positiva utvärderingar som gjorts beträffande hur studenter med folkhögskolebakgrund klarar sig på universitet och högskolor.
Kontentan av detta resonemang och råd till yngre kollegor som vi framförde under seminariet kan sammanfattas så här, tycker jag;

  • Ta vara på skolformens frihet, och bedöm samfällt och ansvarsfullt kursdeltagarnas förutsättningar när det gäller högre studier. Vi ska inte ägna oss åt närsynt testande av kunskaper enligt gymnasieskolans kurs- och läroplaner.
  • Var inte ängslig, skolformen har ett gott rykte bland beslutsfattarna. Men se till att odla dessa kontakter så att vår skolform fortsatt är välkänd och väl känd. Använd gärna eventuella kontakter till att förmå riksdagsledamöter att också ingå i folkhögskolornas styrelser.