Etik och gränsdragning i folkhögskolan var temat för Veteranföreningens höstseminarium den  8 oktober i Folkbildningsrådets lokaler i Stockholm. Ett femtontal deltagare hade infunnit sig till seminariet och större delen av tiden ägnades åt etikfrågorna.

Upprinnelsen till seminariet är den oro och förvåning som grånade folkhögskoleveteraner känt när man sett att regelverket för folkhögskolorna numera verkar vara nära nog utraderat. Exempel finns på att skolor i princip inte har några egna lärare. Huvuddelen av undervisningen  bedrivs på distans eller genom organisationens ideellt arbetande ledare utan lärarutbildning. Kravet på att bedriva en allmän kurs löser man genom att köpa kursen från en annan kursanordnare. “Är allt möjligt?” är frågan som inställer sig.

Men frågorna om hur man kan hantera anslaget till folkhögskolorna intresserar inte bara oss veteraner. Kraven på Folkbildningsrådet att granska vad som sker på folkhögskolorna har  ökat och i februari i år antogs nya riktlinjer för granskning av hur statsbidragen används. En särskild tjänst som handläggare för etik- och gränsdragningsfrågor har inrättats. Benton Wolgers är den förste innehavaren av tjänsten. På seminariet redovisade Benton vilka frågor som han arbetar med och inbjöd oss veteraner att delta i diskussionen och vi var förstås inte nödbedda.

Utgångspunkten för analysen av etikfrågorna är i första hand statens syften med folkhögskolan uttryckt i Folkbildningsförordningen från 1991 men också skriften “Vägval och vilja” från 2013. Denna skrift är ett policydokument som tillkommit i samverkan mellan Folkbildningsförbundet, Rörelseskolornas intresseorganisation, Sveriges kommuner och landsting samt Folkbildningsrådet.

Benton konstaterade att folkhögskolorna stora frihet att själva sätta gränser mot oönskad verksamhet förutsätter en levande och fortlöpande dialog om etiska vägval och gränsdragningar. Etikdialogen måste föras både på nationell och lokal nivå. Det faktum att folkhögskolorna har ett svagt kontrollsystem, stor mångfald, självförvaltning och få regler förutsätter hög etik, kunskap om skolformens särart och känsla för det som lite diffust kallas för folkhögskoleandan. Olika angreppssätt för att upprätthålla en god folkbildning är självsanering, kvalitetskriterier och/eller uttalade regler och kontroller med åtföljande sanktioner. Ett system som i huvudsak bygger på tillit snarare än kontroll betyder dessvärre att den svagaste länken kan förstöra för oss alla.
När de flesta av oss folkhögskoleveteraner var verksamma på olika folkhögskolor var det SÖ som var tillsynsmyndighet och det fanns detaljerade regler för hur folkhögskoleverksamheten skulle bedrivas. Jag har letat upp mitt tummade exemp-lar av SÖ:s författningssamling från 1982. Den innehåller 103 paragrafer om stort och smått i en folkhögskolas verksamhet. Därutöver  är den kompletterad med föreskrifter i 34 punkter.

På den (gamla goda?) tiden kunde skolan någon enstaka gång få besök av folkhögskoleinspektören tillsammans med en assistent och de intervjuade, tittade på lokalerna och granskade utvalda pärmarna för att kontrollera att allt var väl dokumenterat. Vid de obligatoriska rektorskonferenserna var ett av de stående inslagen rubricerat “FEL och FÖRSUMMELSER”. Då redovisade Bo Göthberg och hans medhjälpare ett axplock felaktigheter som olika skolor (utan namns nämnande) gjort sig skyldiga till sedan sist. Detta var faktiskt en av höjdpunkterna på konferenserna hur märkligt det än kan låta!

I nuvarande förordning finns det inga anvisningar om att en skola ska ha t ex rektor, lärare, lokaler, kurator, bibliotek. Systemet bygger på att man litar på att folkhögskolornas rektorer och styrelser vet vad en folkhögskola är och vad som kännetecknar det som brukar kallas för folkhögskoleandan. Frågan blir då vad som händer om styrelsen saknar grundläggande kännedom om folkbildning och folkhögskola. Eller, kanske ännu värre, har som utgångspunkt att tänja på reglerna eftersom det inte är uttryckligen förbjudet.
Vissa avarter har som sagt lett till att Folkbildningsrådet har börjat arbeta mera uttalat med etikfrågorna. Man har tillsatt en rådgivande grupp med företrädare för RIO och SKL och arbetar också med seminarier, kartläggning och granskning av enskilda skolor. Ett par områden som är i fokus just nu är definitionen av allmän kurs samt om man kan bedriva folkhögskoleverksamhet i huvudsak utan att ha några anställda lärare.

Om Folkbildningsrådet upptäcker oklarheter när det gäller en folkhögskola börjar man med att ställa frågor till skolledning och styrelse. Finns det anledning att allvarligt ifrågasätta en skolas hantering av statsbidraget inleds en granskning. Områden som är föremål för granskning  är t ex om man uppfyller statsbidragsvillkoren, kvalitetsarbete, verksamhetsrapportering och organisatoriska förutsättningar. Granskningsgruppen  tillsätts av Folkbildningsrådets generalsekreteraren och består av medarbetare på rådet samt extern granskare. Så långt Bentons redovisning av det aktuella läget.
Med ett drygt dussin folkhögskoleveteraner på plats är det ganska givet att det fanns många synpunkter på hur man upplever situationen nu jämfört med hur det var på “den gamla goda tiden”. En sak som många framhöll var att lärarråd och kursråd, båda föreskrivna i 1982 års förordning, var betydelsefulla för att skapa en “folkhögskoleanda”. När dessa organ fungerade var de viktiga fora för samtal om vad en folkhögskola är för något.
Den särskilda folkhögskollärarutbildningen spelade också (och gör förhoppningsvis fortfarande) en viktig roll för att förmedla en gemensam grundsyn på vad en folkhögskola är. Men det förutsätter att en hög andel av lärarna på våra folkhögskolor gått denna utbildning. Någon uttryckte att söktrycket minskat vilket kommer att göra det svårare att befästa folkhögskolans egenart.

Diskussionen var livlig från första stund och det var inte helt lätt för Benton att hinna fram till slutet av sin planerade föredragning, men han gick i mål på ett förtjänstfullt sätt. Det var en givande dag, vilket också framgår av Sigurd Zetterqvists personliga reflektioner i följande artikel.

Personliga reflektioner under ett
seminarium med folkhögskoleveteraner
Sigurd Zetterqvist

I “Folkhögskoleveteranen” nr 3 fanns inbjudan till ett seminarium om etik- och gränsdragningsfrågor i folkhögskolan. Mötestiden kolliderade med ett möte jag avtalat. Med tiden infann sig “eftertankens kranka blekhet”. Ringde Kerstin Mustel. Jo, det fanns plats för mig även efter sista anmälningsdatum. Dagen kom. Pendeltåget från Märsta förde mig till Södra station. Promenad till porttelefonen, surr i dörrlåset, hiss upp, kaffe och igenkännanden utanför möteslokalen.

Kerstin drog igång mötet med en presentationsrunda. Dagens seminarieuppgift problemformulerades i mötesdeltagares presentation. Aktörshistorien fanns i seminarierummet, ej enbart medialt omskrivna “cases”. De flesta i seminarierummet hade själva upplevt 1991 års regeländringar för statsbidrag till folkhögskolorna.

Så var det seminarieinledarens tur. Benton Wolgers, sekreterare i kommittén för etik- och gränsdragningsfrågor förelade oss räkneuppgiften “Den Gyllene Equationen” bestående av variablerna “svagt kontrollsystem - stor mångfald i utövandet - självförvaltning - få regler/hög etik - kunskap om folkhögskola - känsla för folkhögskoleandan”. ed “eqtion” avses ju att dess variabler kan i fråga om mätvärden identifieras utifrån egenskapen att höger- och vänsterled skall “väga jämnt”.

Vilken(a) lösning(ar) skulle accepteras? I nästa bild, “Vägval”, angavs parametervärden som frågor: “självsanering? sanktioner? mer regler, även om de kostar i form av fler kontrollanter i en tillsynsmyndighet? acceptans för utfall p g a förhöjd vikt av parametrar med utfall av “frihetens pris” även kallad förhöjd “risknivå” för olämplig - om än ej regelbrottslig - praktik? Vad kunde hända ifall parametrarna sattes som kvalitetskriterier och av “branschen” själv? 

Javisst, det tillämpas ju i allt fler “branscher”. Faktiskt en nödvändighet för att åstadkomma “avreglerad” offentlig “nytta” och “rätt val” på en “branschmarknad”. Folkbildningsrådets just genomförda omfördelning av uppgifter mellan sig själv och sina medlemmar kom upp till ytan. Hur? Att vara tillsynsmyndighet i en avreglerad offentlig välfärdsordning tillhör inte “varats lätthet”.

Men vad har skett med “diskursen” under tre tillsynsmyndighetsårtionden? 1980-talets medicin “avreglering” är inte en klart lysande ledstjärna för offentligfinanserna. Även solen har fläckar och turbulens stormar fram i ändamålsenligheten. 2010-talet bjuder på distans till 1980-talets mediciner mot 1970-talets “stagflation”.

Benton Wolgers bjöd oss “vägval” och “gyllene ekvation”. Dagen efter vårt veteranseminarium väntade honom att leda utvecklingssamtal mellan folkhögskolestyrelsers ordförande och folkhögskolerektorer. Kunde veteranerna komplettera hans “verktygslåda”?

Svaret till Benton Wolgers kom, så vill jag beskriva det, när veteraner ingående beskrev praktiserade avvikelser från “folkhögskoleandan”. Här ett exempel. Utövare av den enskilda folkhögskolans “självrådighet” efter 1991 var inte längre att finna i lärarråd och kursråd. Med andra ord: Folkhögskolans “frihet” hade befriats från sin “återkoppling” till dem för vilka “friheten” gällde.

Gösta Vestlund var närvarande, lyssnande. Stundom sade han “Får jag säga en sak?” Så förde Gösta in ytterligare ett problemfält enligt tumregeln: “Gör det enkelt - men inte för enkelt!” Jag lade märke till Göstas fyra delanalyser efter att han fört in folkrörelserna (dvs. folkhögskolornas och studieförbunden huvudmän) i seminariets etiska frågeställning.

1) Folkrörelserna och (rörelse-) folkhögskolorna idkade samverkan i respekt för att föreningsmedlemmar blev folkhögskoleelever i deras förkovran till styrelseuppdrag. Samtidigt hölls folkrörelserna och folkhögskolorna institutionellt isär och var för sig självständiga.

2) Forskning vid Ersta Sköndals högskola om folkbildning (von Essen m. fl.) visar att våra folkrörelser praktiserar ändrad rekryteringsgrund för sina “ägda” institutioners ansvarspositioner. Därmed kan det uppstå en försvagning av folkrörelsernas roll vid medlemmarnas utvecklande av förståelse och praktik till medborgare. 

3) Beslutet att etablera det “nya” folkbildningsrådet år 1991 och tilldela denna organisation statsfunktionen “i myndighets ställe”, var Gösta kritisk till. Han menade att denna medlemsbaserade tillsynsaktör gjordes juridiskt (offentligrättsligt) svag inför sitt tillsynsuppdrag.

4) När så denna svaghet “erkänns” och utbildningsdepartementets utredare två årtionden senare anger två myndigheter i stället för Folkbildningsrådet, så är Gösta kritisk. Hans analys av de två senaste årtiondens utformning av statlig revision säger honom att de utformar sina revisionsverktyg utifrån teorin om “the Economic Man”. Finns den? Nej, det är en ideal människotyp byggd på ett antagande att de bästa besluten fattas av individen rationellt och att andra beslutsinverkande faktorer, t ex emotioner, klassas som störningar.

Ett statligt revisionsarbete ska innefatta förmågan att bedöma i vilken mån bildningsverksamheter utövas med respekt för den enskilda människan och människans bildningsprocess. Var söka den förmågan? Bland dem som har erfarenhet av hur intellekt och emotion samverkar så att den enskilda människan kan växa, och att växa i gemenskap med andra människor till ökad självkänsla hos individen.

Bjöd då seminariedagen på sådan samverkan kring “tillsyn” i “branschen”? Jag vill nu plocka fram exempel från två av seminariedeltagarna: 

A) Tore Mellberg lyfte fram att även i en “marknadsekonomi” samverkar “konkurrenter” i “branschorgan” där de utarbetar och kommer överens om en uppförandekod, när de agerar på “marknaden” bland “avnämare” och “målgrupper”.

B) Egil Boräng refererade till när från början 17 folkhögskolor, längre fram fler än 30, själva tog hand om processen när ett förslag, som kom 1971 till en samordnad fritidsledarutbildning ( i “Skolöverstyrelsens ungdomsledarutredning” (SULU)), inte genomfördes av statsmakten. Skolorna arbetade då gemensamt fram styrdokument och bildade “Samarbetsorganisationen Fritidsledarskolorna”. Organisationens verksamhet inåt och inte minst utåt gav acceptans för - den icke-formella, men genom medlemsskolornas, lärarkollegiernas och de studerandes samverkan - behörighetssäkrade “Fritidsledarutbildning vid folkhögskola”.

Till Tores och Egils exempel på tillsynsförmågan hos “branschorgan i en marknadsekonomi”, vill jag här tillfoga egna erfarenheter under 1990- och 2000-talen.

Under sent 80-tal och 90-talet ändrades statliga regelverk för högre utbildning t ex med kriterier enligt “EU’s Life Long Learning”, den s k “Bolognaprocessen”, omprövning av former för den formella högre utbildningen, privata högskolor och autonomikriteriet för högskolor och universitet som statliga förvaltningsorgan. Det var alltså nya omvärldsvillkor för behörighetsgivning genom “icke-formell” högre utbildning vid svenska folkhögskolor med “branschvisa” yrkesinriktningar. “Validering” av redan uppnådda “förmågor” har fått insteg i “branschen” av formellt examinerande högskoleinstitutioners antagningsvillkor.

Min tes är att svenska folkhögskolor har goda möjligheter till aktörskap utan att byta bort “folkhögskolans frihet” mot regelverk uppsatta för formellt examinerande högre utbildning och för allmän gymnasieskolas “normalskolebehörighet”. Och att etikfrågan skulle må bra av att tas med in i detta förändringslandskap av “allmän medborgerlig bildning”, “yrkesutbildning”, “högre utbildning”, “folkbildningsforskning”.

Seminarie-rim som tack till Benton och styrelsen
Björn Höjer

Ack, när så mycket klokt i varje åder
av deltagarnas liv sig här förråder.
Ej torrt som växter i ett herbarium
men piggt som fiskar i akvarium,
vårt seminarium.

Tusen elever ifrån våra kurser
kan intyga att här finns resurser
Så låt oss höras än i långa baner,
och låt oss synas än som silversvaner,
vi veteraner.

Ni känner alla lätt igen en hund,
en folkhögskola med, efter en stund.
Glöm nu bort ungdomliga extasen.
Säg: Det här är inte, ta mej fasen,
den rätta rasen.

Blott undervisning gör dig nog besviken.
Du måste ge dig in i politiken.
Den svaga länken gör att kedjan brister,
så bliv för henne ett ständigt klister
vår kulturminister.