Min minnesbild av åren på SÖ        

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2019 nr 1)

Boken Folkhögskolans 150 år är en källa till insikt, inspiration och inriktning för många folkbildare i framtidsarbetet. Flera kunniga veteraner har lämnat värdefulla bidrag och ett förvånansvärt antal unga har bidragit med intressanta artiklar, samtidigt som de skött sina respektive ansvarsområden. Högst beundransvärt! Jag läste Föreningen för Folkbildningsforsknings årsbok med stor glädje och extra uppmärksamhet, speciellt som jag själv ingick i redaktionskommittén för böckerna om folkhögskolans första hundra år.

Studierna av 150-årsboken väckte också många minnen från min långa resa inom folkbildningen. Folkhögskolan mötte jag första gången som elev på Sigtuna folkhögskola vinterkursen 1934–35. Det blev ett möte som kom att prägla hela mitt liv. Lärarnas förmåga att lyssna till oss elever och deras självklara strävan att stärka våra möjligheter, gjorde ett djupt intryck. Deras hållning bidrog i hög grad till samkänsla mellan oss elever, trots att vi kom från mycket olika samhällsförhållanden. Folkhögskolan blev för mig den minikultur som kunde ge riktlinjer för lösningar av samhällsproblemen. Den insikten skulle förstärkas under mina kontakter med andra folkhögskolor. Tiden som lärare och rektor 1942–56 avbröts av ett år som studiecirkelledare i Ådalen och två år som ansvarig för en försöksverksamhet med personalfrågor i SCA-koncernen.

Jag intresserade mig inte så mycket för lärarnas situation och deltog endast i två lärarmöten under 40-talet. Jag minns inte vad mötena handlade om men jag kommer ihåg att jag hade gott utbyte av samtal med olika deltagare. En kollega berättade att han i början på 50-talet var den förste lärare som begärt ordet för ett inlägg och fått det. Enligt honom dominerade rektorerna scenen och själv minns jag en ganska stormig samling i början av 50-talet. Mötet präglades av en motsättning mellan en grupp i lärarföreningens ledning och den deltidsanställde inspektören. Jag tyckte att motsättningarna överdrevs och sökte nyansera diskussionen med ett inlägg. Det resulterade i att jag kom med i styrelsen för lärarföreningen. Där fortsatte spänningen men kontakten gav också möjligheter till ett lugnare meningsutbyte bl.a. mellan ordföranden och mig. Det samtalet upptog vi senare, när jag tillträtt deltidstjänsten som inspektör. Hur förhållandet till lärarföreningen utvecklades återkommer jag till.

Skolöverstyrelsen (SÖ) fick jag en viss erfarenhet av redan 1949. Då tjänstgjorde jag som konsulent på roteln för folkbildning. Erfarenheterna av roteln gav mersmak, men föredragningarna för ett traditionsfast undervisningsråd påminde mig mer om värnplikten på Dalaregementet. Jag misslyckades med att få en bostad för familjen och återvände till lärarjobbet på Marieborg. Så kom år 1956 det överraskande erbjudandet till inspektörstjänsten och ett stimulerande samtal med generaldirektören. Rotelfolket kände jag och kunde räkna med deras stöd. Undervisningsrådet och inspektören hade rik erfarenhet från betydande folkrörelser och de övriga hade några läroår i olika folkbildningsverksamheter.

Vid den tiden var enigheten om grundskolan total. Det gällde också de flesta av folkhögskolans representanter. Men samtidigt växte motståndet mot att folkhögskolan skulle gå upp i den nya skolformen. Förslagen var många och ur motståndet i roteln växte så småningom insikten fram att folkhögskolan hade som uppgift att stärka demokratin och att utbilda politiska ledare. Folkhögskolan tillhörde inte skolfamiljen. Den tillhörde folkrörelsefamiljen. När ett 70-tal riksdagsledamöter, som alla hade gått på eller ansvarat för någon folkhögskola, hörde det, var beslutet klart. Folkhögskolan räddades.

Genom uppgifterna i samband med grundskolans och senare det nya gymnasiets start växte SÖ snabbt. Det behövdes specialister i olika ämnen, administratörer och informatörer. Chefssammanträdet på måndagsmorgnarna utökades och den lilla rotelns föredragningar ägnades allt mindre intresse. Folkbildning blev inte ämbetsverkets främsta prioritet. Vi på roteln fick kontakt med en del av de nya ämbetsmännen men många hade svårt att dölja sin överlägsenhet. Den gamla generaldirektören tog vid ett tillfälle upp mina erfarenheter från arbetet med företagsledarna i Sundsvall och undrade om jag inte ville berätta om detta vid ett möte med undervisningsråden. Jag svarade att många överordnade inte anser det lämpligt att informeras av underordnade. Några dagar senare ringde ett par av råden till mig och framhöll det olämpliga i att något föredrag i min underordnade ställning skulle äga rum. På den tidens SÖ fanns det både gamla och moderna förhållningssätt.

Det kom dock andra nyheter.

Några medarbetare på roteln initierade en studiecirkel om vuxnas lärande. Boken Vuxna lär publicerades. Den avgående inspektören startade en ny utbildning av folkhögskollärare på några veckor vid Åsa folkhögskola, där han var rektor. Efter en utredning 1970 utbyttes den kursen mot en kurs på lärarseminariet i Linköping. Utbildningen ingick sedan som en del i enheten för beteendevetenskap vid Linköpings universitet, med landets enda professur i vuxenpedagogik. Allt detta skedde under intensiva diskussioner med ansvariga råd som hade andra åsikter. Situationen förändrades efterhand till folkbildningsrotelns fördel. Flera medlemmar i SÖ:s styrelse kom från olika folkrörelser, som TCO, och många politiker engagerade sig för våra frågor. Så förhöll det sig också med besluten om en särskild fil (urvalsgrupp) till våra universitet och högskolor för folkhögskolornas elever. För att inte tala om det starka stödet till studieförbunden, bl.a. genom FÖ-vux (försöksverksamhet i vuxenutbildningen) och LO-vux (LO:s vuxenutbildningsinsats). Genom utställningar och föreläsningar startades också ett samarbete mellan SÖ, studieförbunden och Uppsala universitet.

Så kom ett helt nytt inslag i chefsmötena. Ett skolråd föreslog att jag skulle hålla ett föredrag om folkrörelsernas betydelse i samhällsutvecklingen. Jag höll föredraget och betonade folkrörelsernas betydelse för medborgarnas demokratiskolning. Och jag har ett intryck av att de lyssnade. SÖ hade förändrats.

Hur gick det då med uppgifterna som inspektör? 50- och 60-talen innebar en intensiv utveckling. I början av 60-talet beslöt riksdagen om tre miljoner till forskning om folkhögskolan, vilket resulterade i det framgångsrika Puff-arbetet. Omdömet ersatte de tidigare betygen och säkrade folkhögskolans självständighet. Många nya folkhögskolor bildades och nya grupper anmälde sig; funktionshindrade, invandrare och husmödrar. En del av skolornas verksamhet flyttade som filialer till städerna. Men kanske mest genomgripande; det bildades ett stort och varierande antal former för inflytande för lärare och elever. Patriarkatet ersattes av lärar- och elevråd. Förändringen av lärarföreningen och dess nya uppgifter blev intensiv och Elevförbundet bidrog med mångsidigt engagemang.

Redan under 1956–58, då jag delade på inspektörs- och rektorsuppgiften hade jag, trots spänningarna i lärarföreningens styrelse, flera samtal med ordföranden, främst inför de riktlinjer för folkhögskolan som kom 1957. De samtalen bäddade för en kontakt som förstärktes med alla de ordföranden, som verkade samtidigt som jag. Jag tillåter mig att berätta att jag vid min pension från SÖ utnämndes som hedersledamot i SFHL.

Diskussionerna på SÖ:s rektorsmöten blev sakligare, inspektionerna ändrades med få undantag till besök med konstruktiva åtgärder för aktuella problem. Vissa problem väckte intensiva debatter som uppgörelsen om lärarnas rätt att välja bostad och bedömningen av vissa lärares kompetens. I bidragsärenden rådde nästan alltid enighet. Vi kände nog också en större gemenskap. Både ämbetsverket, vår rotel och lärarföreningen ställdes inför nya roller. När vi flyttade till Garnisonen, blev grunduppgifterna desamma men en del organisatoriska ändringar genomfördes.

Vi hade i lokalen, innan flytten till Garnisonen, en skylt, som hängde över öppna spisen och som alla besökare mötte när de besökte roteln. På den kunde man läsa följande:

”Det omöjliga ändras medan ni väntar. Mirakel tar något längre tid”.