En vinter på Sigtuna folkhögskola
Gösta Vestlund
(Folkhögskoleveteranen 2017-4)
Kan en folkhögskola se ut hur som helst, tänkte jag, när jag en dyster oktoberdag 1934 steg av bussen vid Sigtunastiftelsen och såg de mäktiga byggnaderna på höjden framför mig. Jag hade för några år sedan deltagit i en lekafton på Fornby folkhögskola. En som jag minns det måttfull herrgård vid Tunaån. Men här stod jag inför något helt annat.
Höga fönster som på vår hemkyrka, valv och pelare av sten, en rosengård med en fontän i mitten och krönt av allt ett torn med en riktig klocka. Hur skulle det bli att leva en hel vinter i ett kloster? Min förvirring växte, när en vänlig vaktmästare följde mig till det elevhem, där jag skulle bo tillsammans med ett tjugotal kamrater, en gammal herrgård på en udde i Mälaren. Tänk om vinterkursen hade förlagts dit! Och min tveksamhet stärktes genom mötet med mina blivande kamrater. Några kom från välbärgade jordbrukarhem runt Mälardalen, de flesta från utpräglade fattigkvarter i Stockholm och Göteborg. Senare mötte jag övriga kurskamrater, många kvinnliga, de flesta med hemkänsla i olika kyrkliga ungdomsorganisationer och så några från väletablerade medelklassfamiljer i huvudstaden. En brokig skara ett i gåtfullt kloster.
Men mötet med rektor och lärare rätade ut flera frågetecken. De framträdde med den värdighet som lärarjobbet påbjöd men samtidigt med en spontan glädje, som påverkade mig överraskande starkt. Jag förstod senare att flera av kamraterna kände detsamma. Lärarna såg med iver fram mot att göra sina kurser till en berikande upplevelse för oss alla. Undervisningen präglades av föreläsningar, men i några ämnen främst i litteraturhistoria och samhällskunskap tog samtalen efterhand allt större plats. Vi elever upplevde att vi förändrades från mottagare till deltagare. Den känslan förstärktes där uppgifterna krävde ett nära samarbete mellan lärare och elever. Skolan hade bestämda regler. Manliga och kvinnliga elever fick umgås endast i de gemensamma vardagsrummen och i elevhemmen skulle ljuset släckas senast klockan 22. Frispråkigheten både under lektionerna och på fritiden, särskilt mellan lärarna och arbetargrabbarna, skapade en oväntat ljus atmosfär i ”klostret”. På fredagarna samlades vi i stora salen till diskussioner om aktuella ämnen. Rektor satt ordförande. Ordet var fritt. Det fanns bara ett förbud: Ingen får såra någon annan. Inläggen kunde bli skarpa, också mot ordföranden. Han log och gav därmed utryck för den hänsyn som ytterst påverkade våra möten. Då och då präglades inläggen av överraskande vältalighet, då och då av lika överraskande djupsinne. En av debattörerna lade upp flera böcker på talarstolen, lade handen på dem, såg ut över församlingen och gav sitt slutomdöme i det aktuella ämnet. ”Det torde kunna ifrågasättas huruvida och i vad mån här föreligger ett både och eller ett antingen eller.” Vi anade djupet men blev svarslösa.
Att det var högt i tak på skolan vittnar en annan händelse om. En av eleverna från ”Sibirien” satt en dag i vardagsrummet och läste Svenska Dagbladet. En tidning som aldrig funnits i hans hem. En lärare som kom förbi frågade: ”Läser Andersson den där tidningen?” ”Ja,” svarade Andersson, ”hatet måste ha näring”.
Vid avslutningen på våren kände nog så gott som alla att vi upplevt en gemenskap, som skulle påverka oss livet ut. Många, många f.d. elever återvände år efter år till sin gamla skola, för att möta sina kurskamrater och stimuleras av den gemenskap de upplevde där.
Runtom i landet upplevde elever detsamma i sina folkhögskolor. Elevförbund bildades och formades av ”folkhögskoleandan”. ”Nostalgi” ropade kritikerna. ”Källkraft” svarade oräkneliga föredettingar.
Ett tillägg kan vara motiverat för att förklara varför jag kom till Sigtuna folkhögskola. Någon gång på sommaren 1934 besökte en pastorsadjunkt från församlingen mitt hem och erbjöd sig att betala en vinterkurs på folkhögskola för mig. Jag avböjde erbjudandet, men vi avtalade att jag skulle få ett lån som jag skulle betala tillbaka när jag kunde. Jag sökte till Brunnsvik, som var fullsatt, men valde sedan på prästens inrådan Sigtuna. Många år senare fick jag veta att prästerna i församlingen oroade sig för att mötena på den ungdomsklubb, där jag delade ledningen med en kamrat, ofta slutade med dans. Om jag fick hjälp att studera, kunde kanske danseländet sluta. På så sätt fick jag uppleva en på många sätt avgörande folkhögskolekurs. Hur det gick med dansen vet jag inte.