En gåtfull start     

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2017-3)

För en tid sedan frågade Urban Lundin, om jag ville medverka i Veterantidningen med någon berättelse ur mitt långa folkhögskoleliv. Han är med i redaktionen och jag blev glad. Jag har intresserat följt Veteranföreningens verksamhet från början och kände mig hedrad. Men jag tvekade. Hur många läsare kunde egentligen finna någon mening i mina upplevelser? Men det har ju redaktionen ansvar för. Försöka duger.

Problemet började redan 1927. Jag hade klarat sexårig folkskola och fortsättningsskola med tillfredsställande betyg och deltagit i hemförsamlingens konfirmationsundervisning. Jag var färdigutbildad. Ja, det gällde alla, inte bara i vår årskurs. Ingen i hembyn eller i bygden hade fortsatt med några högre studier. Det fanns ju några ”lärda” sockenbor: tre präster, en provinsialläkare och en bankkamrer, men vi hörde inte till den samhällsklassen. För oss fanns bara en sak, att finna ett jobb. 1920-talet var ingen lätt tid. Arbetslösheten steg och ekonomiska kriser skärpte svårigheterna.

Så en dag hände något oväntat. Min faster drev som sömmerska en syateljé i Borlänge. När hon kom hem till helgerna, kände både min farmor – jag växte upp hos henne – en farbror, invalidiserad av sömnsjuka, och jag, en viss högtidsstämning. Hon hade med sig nyheter från den stora världen, en stek till söndagens middag, ibland pålägg till smörgåsar och alltid en Allers Familjejournal. Allers blev en efterlängtad tillgång. Läsning och upptäckter. Av mittbladen i tidningen kunde man klippa små ”böcker” med koncentrerad information. Om jordens vilda djur, om världens underverk och mycket annat.

Men en helg hade hon en nyhet. Hon ville att jag skulle följa henne och möta en specialist, som tog emot besök på järnvägshotellet i staden. Jag undrade, men hon var fåordig, och vi talade inte mer om saken.

På hotellets anslagstavla annonserades om en frenolog, som kunde kartlägga människors individuella studieförmåga. Jag hade inte en aning om vad en frenolog stod för. Det visste inte heller min faster. Han var välklädd, tilltalade mig vänligt och började undersöka mitt huvud. Först med måttband och passare, sedan med sina fingertoppar. Det kändes underligt. Då och då skrev han ner sina iakttagelser på ett papper, lade det i ett kuvert, förseglade det och bad mig ge det till en anhörig. Seansen var slut. Tyst och förvirrad lämnade jag brevet till min faster. Nästa helg berättade hon att jag senare skulle komma ner till Borlänge, bo hos henne och börja läsa för en magister Bengtsson.

Efter intensiva studier sökte jag till andra klass på realskolan. Det blev billigare så, enligt faster. Mitt liv hade förändrats som genom ett trollslag. Min faster grubblade nog aldrig över vare sig frenologi eller rasbiologi. Hon hade tagit ett stort ekonomiskt ansvar och var beredd att möta gliringar om social högfärd.

Jag kom några år senare att få uppleva den intensiva diskussionen om institutet i Uppsala och de ödesdigra följderna för många människor i rasbiologins spår. För mig och min faster var mötet med frenologen obegripligt. För henne blev han ett stöd, för mig ett ytterst obehagligt minne.

En ovanlig folkbildningsinsats

1930-talet präglades av stor oro. Arbetslösheten, ekonomiska kriser, politiska strider och hotet från utvecklingen i Tyskland och Sovjet. Men mitt i denna spänning fanns ett nästan lekfullt inslag, i varje fall i min hemkommun. Många arbetslösa hade sökt sig hem. Det var trots allt lättare att överleva där, lättare att hitta någonstans att bo och att finna en jordlapp att odla. Byarna fylldes av ungdomar, och en nyhet mildrade bekymren – fotbollen!

I alla byar spelades fotboll, regellös och robust fotboll. Men många lördagskvällar drog skränande byalag ut till strid mot stridslystna i andra byar. I det kaotiska läget samlades några unga och undrade om man inte kunde bygga upp något positivt av fotbollsintresset. Jag var en av dem.

Med hjälp av en bräcklig idrottsförening lyckades vi ordna en byalagsserie i fotboll. Matcherna spelades på primitiva planer, men samlade ett överraskande stort publikintresse. Som domare tjänstgjorde någon av oss unga. Och när det behövdes fick vi stöd av de sansade i publiken. Lugna gatan var det inte. Men de som tidigare använde knytnävar och slagträn, stoppades nu av en visselpipa och en bestraffning i form av en frispark eller en straffspark. Jag tror inte av vi någon gång använde oss av utvisning. I flera år genomfördes dessa serier. Publiksiffran steg, respekten för regler och ett hänsynsfullt uppträdande ökade. En ny möjlighet bidrog – den skötsamme kunde få en chans att bli uttagen till bygdens A-lag!