Det röda Brunnsvik

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2018 nr 2)

Hösten 1942 började jag lärartjänsten på Brunnsvik, sju år efter vinterkursen på Sigtuna folkhögskola. Mina framtidsutsikter hade förändrats radikalt. Först studentexamen i Sigtuna, sedan lärarutbildning i Uppsala och så lärartjänst i Brunnsvik. Men allt detta överskuggades tusenfalt av det som katastrofalt förändrade livet för miljoner människor världen över. Ohyggliga diktaturer i Tyskland, Sovjet, Italien och Spanien. Världskriget med oskattbara förluster i människoliv och värden.

Ett helt annorlunda inslag i den dystra bakgrunden måste jag tillägga. Ett personligt och livsbejakande inslag. Innan jag lämnade Sigtuna sommaren 1937, mötte jag en 17-årig norsk ”pike”, som deltog i en kurs på folkhögskolan. Efter några intensiva möten beslöt vi att hålla kontakten. Hon återvände till Oslo, och för mig blev det de två närmaste åren spännande cykelturer på grusvägar vid svindlande stup över Jotunheimen till hennes ”hytte” vid Nordfjord. Så kom Hitlers ockupation av grannländerna med censurerade brev, en resa till Norge under egendomliga förhållanden och så äntligen resan till den belägrade norska huvudstaden. Min Martha Elisabet (Vesla) och jag vigdes av en svensk präst i juni 1942. Tillsammans med min unga fru mötte jag så Brunnsvik för första gången.

I minnet hade jag Sigtunastiftelsens klosterliknande byggnad, här kom jag närmast att tänka på en fäbod på en sluttning ned mot sjön Väsman och med milsvida skogar ikring. Där fanns gamla byggnader, en loftgång och en fatbur, en oansenlig byggnad, ett enkelt Folkets Hus, där verksamheten började. En perfekt miljö för den hembygdsinriktade skola, som Karl Erik Forslund och Uno Stadius drömde om. Men där fanns också imponerande hus för både folkhögskolan och LO-skolan, alla målade i falurött. De byggnaderna skvallrade om ett vidare perspektiv; arbetarrörelsens framtid.

Kursstarten ägde rum i gymnastiksalen, dekorerad med löv i alla höstens färger. Välkomsttalet hölls av ingen mindre än Kopparbergs läns landshövding Bernhard Eriksson, tidigare minister och nu skolstyrelsens ordförande. Han hade lagt sin gruvarbetarhatt bredvid sig på talarstolen. Inledningen kommer jag alltid att minnas:

”Kamrater! Jag lyckönskar er som får studera på denna fina skola. Och jag har sagt till mig själv: ’Du Bernhard, skulle du klara av det? Nej, du är för dum.’ Därför önskar jag er lycka till!”

Jag kunde inte tolka talet på annat sätt än att det var gruvarbetaren som talade, inte landshövdingen. Lite förenklat drog jag slutsatsen att ”klimatet” i Sigtuna präglades främst uppifrån av skolans ledning och tro, medan Brunnsvik fick sin styrka nerifrån. En övertygelse som delades av både lärare och elever och hade starka drag av folkhemsvisionen.

Lärarna spelade givetvis en viktig roll, med samma vision som grund, men med inriktning på sina ämnen. Alf Ahlberg påverkade många på skolan och i befolkningen genom sina stillsamma men tankeväckande filosofiska och kulturhistoriska utblickar. Roar Lindgren berättade realistiska händelser ur arbetarrörelsens tidigare utveckling och Rickard Norrman delade med sig av sitt stora litterära kunnande och sin humor. Till detta kom att de livfullt deltog i spontana diskussioner vid kvällssamtal i Röda Nästet och andra elevbostäder. Allt detta stimulerade många elever att delta i debatten och tiden på skolan kom, trots det dystra världsdramat omkring oss, att präglas av en stärkande tro på framtiden.

Humorn hade en självklar plats på skolan. Ibland, t.ex. på första april, blommade den särskilt starkt. Att höra Alf Ahlbergs beskrivning av ångmaskinens funktion eller Rickard Norrmans av fysikens mysterier glömmer jag aldrig. Det hände också att företagsamma elever framförde något drama, som de själva signerat. En av dem hade inspirerats av en dansk författare, som lät en död person uppstå i sitt drama. Så skedde också en lördagskväll på folkhögskolan. Jag råkade sitta bredvid rektor, och när det dramatiska hände, sade han till mig: ”Tror du att Strindberg hade klarat av det här?”

För mig blev upplevelserna på Brunnsvik av stor betydelse, både allmänt och pedagogiskt. Det gällde särskilt min undervisning i historia. Undervisningen i historia vid universitetet i Uppsala byggde till stor del på kungalängder och ingående redogörelser om våra framgångar på olika krigsskådeplatser på kontinenten. Det väckte inte någon entusiasm på mina lektioner precis. Efter en tid tog jag upp problemet med rektor. Han lyssnade som alltid mycket vänligt och tog sedan fram ett manuskript till en kulturhistorisk översikt som ännu inte publicerats. Jag läste den och försökte lägga om min undervisning. I varje fall började eleverna lyssna och ställa frågor. Mina övriga ämnen, geografi, svenska och gymnastik, kunde jag, som jag uppfattade det, fullgöra relativt tillfredsställande.

Min lilla Vesla och jag trivdes med lärarna och eleverna. Vi fick många vänner och många nya synpunkter på samhällsutvecklingen.

Tyvärr blev vår tid på Brunnsvik alltför kort, Våren 1943 blev jag inkallad till beredskapstjänst i Norrland. Men vi hann båda uppleva vilken drivkraft andan på Brunnsvik utgjorde för svenska arbetarrörelse.