Möte med överklassen

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2018 nr 1)

Kursen på Sigtuna folkhögskola led mot sitt slut och min oro för arbetslösheten växte. Jag tänkte intensivt på någon lösning och kom slutligen fram till att fråga rektor Björkquist om ett intyg. Det skulle kanske göra det lättare att få ett jobb. Jag hade deltagit i ett par kontaktgrupper med läroverket, så han var kanske positiv. Nervös steg jag in och framförde mitt ärende. Han hälsade, men svarade inte på min fråga. Så hörde jag hans ord som i ett töcken.

”Jag har tänkt på Vestlund. Ni får börja på vårt läroverk eller på Fjellstedtska i Uppsala om ni vill.”

Inte intyg, men studier på ett läroverk. Hörde jag rätt? Jag hörde mig stamma:

”Men jag har ju inga pengar!”

”Jag har tänkt på det också”, fortsatte han. ”Vestlund får en friplats på läroverket. Det praktiska har rektor Bruno och jag talat om. Ni kan uppsöka honom, så får Ni alla uppgifter.”

Jag tror, att jag tackade, men minns inte säkert. Allt snurrade runt i mitt huvud. På darrande ben tog jag mig ner till rektor Brunos hus. Det blev ett lugnande möte. Han var en kraftig man ikring 60 år, med en varm och trygg röst. Jag hade ju realexamen och en kurs på folkhögskolan. Det skulle nog gå bra, men jag måste tentera i engelska och franska för att komma in i ”latintvåan”. Jag skulle få mina måltider på Herrgårdens elevhem och bo i en stuga som tillhörde folkhögskolan. Så ändrades mitt liv i grunden.

Det blev en sommar med intensiva studier med lånade böcker i engelska och franska, ingen tid till fotboll och kamratliv. Det rådde en ovanlig, högtidlig stämning i mitt hem. Alla bidrog till att jag skulle få lugn och ro. Och för mig hade arbetslöshetsspöket försvunnit, men inte för mina kamrater.

Så kom det sig att jag efter mindre än ett år vandrade upp mot den andra kullen med kopian av det kända templet på Akropolis. Där skulle jag möta en ny värld, befolkad med söner till adelsmän, ambassadörer, professorer och företagsledare. I grunden överdrev jag nog svårigheterna. Det fanns nog inte så många som lade särskilt märke till min ankomst. De hade nog av sitt. Men i tre fall blev det fråga om närmare kontakt: med lärarna, klasskamraterna och i elevbostaden Herrgården. Lärarna kände en viss värdighet av att representera sin fina skola, och kontakten med dem var god, endast ett par gav mig en känsla av att de tvivlade på min möjlighet att klara studierna, eftersom jag kom från en folkhögskola. Läraren i latin och grekiska var en av de bästa jag någonsin haft. Lektionerna med honom upplevde flera av oss som kamratträffar, där vi löste problemen tillsammans. Också i Herrgården gick det mesta sin lugna gång. I mitt ”matlag” intresserade vi oss främst för idrott och där rådde betydande enighet. Med några av mina adliga kamrater på hemmet uppstod ofta hårda bataljer. Socialdemokraterna skördade då stora framgångar som jag försvarade. För dem framstod utvecklingen som rena katastrofen. Ibland måste husmor medla. Med tiden blev det lugnare.

Dessutom hade jag tur. Framgång i idrott var det gemensamma mantrat för så gott som alla. Efter några få dagar ombads jag att delta i en fotbollsmatch på skolans plan och jag fick gott bruk för mina talanger från hembyn. Nära matchens slut fick jag till en förvånande fullträff i krysset och därmed förändrades scenen radikalt.  På något sätt förstärktes hoppet om seger mot Sigtunaskolan, Lundsberg och andra motståndare. Jag räknades till vinnarteamet. Det visade sig också snart att det blev relativt lätt att få kontakt och samarbeta, dels i arbetet i min klass, dels i bordsgänget på Herrgården. Men en stor del av tiden tillbringade jag i mitt lilla utrymme på övervåningen i stugan som tillhörde folkhögskolan. Där hade jag en friplats med en säng, en bokhylla och ett skåp för mina kläder. Inget bord och ingen stol. Men där hade jag studiero på dagarna, men lite livligare på kvällarna, när eleverna kom från folkhögskolan. Det frestade ofta att gå in och delta i diskussionerna på kvällarna. Jag lyckades stå emot, men på lördagskvällarna unnade jag mig ”lyxen”.

Så utvecklades studierna på ett tillfredsställande sätt. I hög grad med hjälp av förstående lärare, särskilt i latin och grekiska. Allt gick sin gilla gång, men så en lördag kväll, när vi som vanligt diskuterade intensivt.

Plötsligt knackade någon på köksfönstret. Vi tystnade tvärt och stirrade mot fönstret. De flesta tänkte nog som jag:

”Nu har någon på folkhögskolan, kanske själva rektorn, upptäckt att det lyste i stugan och klockan närmade sig tolvslaget.”

Fönstret öppnades försiktigt, men där stod inte rektor utan en av de adliga eleverna på Herrgården.

”Förlåt att jag stör, men Gösta har berättat att ni har så intressanta diskussioner.”

”Det är visst kallt ute”, svarade en. Men dörren öppnades snabbt, och alla sökte en plats för den ovanlige gästen. Det rådde en egendomlig tystnad en stund, medan gästen fick en stol vid köksbordet. Då bröts tystnaden av en av ”värdarna”.

”Har bandybanan blivit klar?”

Han hade sett att några av läroverkets elever skottat sin bandybana på isen. Det spred sig en högtidlig stämning. Här var plötsligt det fattigaste och det rikaste Sverige representerat. Men ett samtal kom trevande igång. Inte som anklagelser, men som försiktiga frågor.

”Hur är det att jobba i hamnen i Göteborg?” frågade vår gäst. Han hade besökt skolan några gånger.

”Har ungdomarna på Östermalm några kontakter i Sibirien?”. En knepig motfråga.

Samtalet blev steg för steg livligare. Frågorna bröts då och då av förbluffande skratt.

När klockan närmade sig ett förklarade gästen att han måste gå och tackade för en intressant kväll. Flera av oss följde honom till dörren och betonade att vi såg fram mot ett nytt besök. Och så blev det. Vår gäst kom igen flera lördagskvällar, nu med ett par kamrater. På så sätt bildades en informell kamratkrets mellan de båda kullarna. Ett ovanligt och tänkvärt minne för livet.

I mina studier hade jag god hjälp av mina lärare och av mina klasskamrater. På så sätt kunde jag efter två år lämna läroverket som student. Jag minns den soliga vårdagen 1937 så väl. Vi studenter stod och väntade innanför glasdörrarna i vårt nordiska Akropolis. Solen lyste över ”klostret”, över Sigtunafjärden och över en månghövdad skara släktingar och vänner. Alla och särskilt kvinnorna i eleganta kläder. Bland dem mina två underbara fastrar i färggranna Gagnefkläder!

Dörrarna öppnades och vi rusade ut till friheten. En del upplevelser saknar ord.

Men drömmen om frihet hotades av mörka orosmoln från både öster och söder, Sovjet och Hitlers Tyskland.