Gösta Vestlund – en liten minneskavalkad

Ebbe Andersson
Mina rader blir förstås om Tanzania.
Första gången jag träffade Gösta i Karibusammanhang var 1992. Då frågade han på klingande mjukt dalmål,
- Ebbe du som varit i Tanzania nyligen, hur går det med FDCna, och blir det några nya vänskolor? Sista gången vid samtalade i juni i år inledde Gösta med samma fråga. Alltid framåtblickande.

Göran Hillman
Jag är uppvuxen i Sigtuna där Gösta började sin bana. Han bodde som elev på Humanistiska läroverket hos mina föräldrar som han sedan höll kontakten med i många decennier. Min pappa var lärare och senare rektor på skolan. När Gösta tog studenten skänkte han min syster som han hade ett varmt förhållande till – hon var tre år då – en liten daladräkt som fortfarande finns nånstans i släkten.

Gösta blev enligt sina memoarer tillfrågad om att efterträda Manfred Björkqvist som rektor på Sigtuna folkhögskola och – förmodar jag – också chef för Sigtunastiftelsen. Men han tackade nej då han inte tyckte sig tillräckligt religiös. På 1980-talet satt han i Sigtunastiftelsens styrelse och var den enda som reserverade sig mot att banden mellan stiftelsen och folkhögskolan skulle upplösas och skolan flytta från själva stiftelsekullen. Istället skulle Sigtunastiftelsen bli ett konferenshotell med spriträttigheter och annat fördärvligt.

Jörgen Håkansson
1982, några år efter Gösta Vestlunds pensionering, startade – på Göstas initiativ – PRO:s folkhögskola sin verksamhet i Gysinge. Den fick sina lokaler i en herrgård vackert belägen vid Dalälvens strand. Samtidigt startades också filialverksamhet i Stockholm och Malmö. Gösta blev från starten den givna ordföranden, en post som han hade kvar fram till några år in på 2000-talet.

Under några år på 1990-talet anordnade även PRO:s folkhögskola med särskilda statsbidrag kurser för arbetslösa ungdomar. Gösta ville då gärna träffa ungdomarna för samtal på lektionstid. När jag annonserade detta i gruppen rynkade många på näsan och tyckte att detta var väl bortkastad tid; att lyssna på, som man trodde, en orgie i nostalgi av en gammal man. Men Gösta kom och fick genast utmärkt kontakt och en fin dialog med ungdomarna. I stället för nostalgi kom samtalet att handla om de själva och om framtidsfrågor i vårt samhälle. Mötet blev en stor succé. Alla förundrades över att han i sin ålder var så intresserad av vår framtid.

Per-Ola Jansson
Gösta utredde som folkhögskoleinspektör på SÖ en begäran från styrelsen på Sydöstra Skånes folkhögskola i Tomelilla om möjlighet att erhålla extra statsbidrag till renovering av elevhemmet. Gösta mötte upp den förväntansfulla styrelsen på plats. Efter besiktning av skolan föll domen. Ja, Skolöverstyrelsen beviljar statsbidrag, men inte till renovering, utan till dynamit!

Urban Lundin
Under första hälften av 1980-talet arbetade jag under några år hel- eller deltid som metodiklektor vid f-linjen i Linköping.

SFHL-distriktet i Skåne anordnade flera välbesökta pedagogdagar varje år, och vid ett sådant tillfälle blev jag inbjuden för att ge min syn på tillståndet i Folkhögskolesverige. Vad jag sade? Det har jag fullständigt glömt bort, men jag delade (väl?) ut ett antal självsäkra rallarsvingar mot diverse snedheter i systemet. När jag var klar med mitt anförande, gick jag ner och satte mig på min plats i första raden. Den som satt till vänster om mig visade sig vara Gösta Vestlund. Han lutade sig emot mig och sade vänligt – och lite överseende:
– Det är jag som ligger bakom allt det som du kritiserar.

Gösta visste hur man ska ta övermodiga och uppumpat kaxiga förståsigpåare!

Marianne Marcusdotter
Jag arbetade under många år tillsammans med Gösta, framför allt i föreningen Karibu. Gösta var en stor tillgång, han kunde allt om alla folkhögskolor. Han älskade sin lilla trädgård vid huset på Bergliden, han skottade snö från taket och frågade grannarna om de också ville ha hjälp. Han pratade med träden, och när hans hustru Ebba så oväntat gick bort visste han var hon fanns i trädgården.
Glömde han något brukade han säga:
–Jag som är gammal och stencil.

Gösta var min bästa vän och en fadersgestalt.

Jan-Erik Mellin
Det är mycket troligt att fler kan berätta om samma upplevelse:
Som helt nybliven rektor var jag mycket orolig att göra fel och inte följa folkhögskoleförordningen till punkt och pricka.

Vid ett tillfälle var oron så stor att jag ringde Gösta för att få vägledning i tolkningen av någon paragraf.
Följande korta samtal utspann sig:
“Hur ska man förstå § xx?
“Goddag på dig Jan-Erik. Roligt att höra av dig. Adjö på dig”

Gösta var oerhört noga med att vi tolkade förordningen självständigt och på eget ansvar!

Clara Hyldgaard Nankler
Gösta tog initiativ till Karibu-föreningen och var engagerad i dess verksamhet hela sitt liv. Jag intervjuade honom för min bok, Folkbildning och solidaritet 2011. Det var en gåva att få träffa Gösta och få hans syn på internationaliseringen av svensk folkhögskola. Han var ju själv med och mötte judiska flyktingar och motståndsmän på Sigtuna och Marieborg. Han tog initiativ till nordiskt samarbete som folkhögskoleinspektör och han arbetade i Dar es Salaam i mitten av 1970-talet för att planera starten av Folk Development Colleges. Han hade erfarenhet från alla de stora folkrörelsernas folkhögskolor som studerande, lärare och rektor.

Gösta blev min huvudinformant av 20-talet folkbildare. När boken kom från tryckeriet skickade jag den till alla jag intervjuat. Den som hörde av sig först var Gösta. Han ringde och ville tacka för all ny information om FDC-skolornas utveckling i Tanzania. Vi hade ett långt samtal på klingande dalmål. Det var två år sedan och Gösta var alltså 105 år då. Hans syn var dålig, men han fick hjälp att läsa genom datorprogram och vänner.

Vilken förebild för oss alla!

Claes Nilsson
En gång för många år sedan stod min granne på gatan och samspråkade med en man som för mig var så otroligt bekant, men som jag inte kunde placera. När den okände farit var jag tvungen att fråga grannen vem den distingerade främlingen var. “Min bror. Han är i samma bransch som du, förresten”, blev svaret. Min granne hette Nils Vestlund. Torgvägen i Insjön. Blev f.ö. nära 100 år gammal.

Monica Roselius
Gösta Vestlund den förste vägvisaren!

Nestorn i folkhögskolan Gösta Vestlund var den första personligheten jag intervjuade för boken Vägvisarna genom folkhemmets folkhögskola (1996). Lite nervöst var det med en sådan gigant i folkbildningen, men Göstas vänliga, lågmälda och samtidigt djuplodande berättande om sitt liv i folkbildningen gjorde intervjun till en trivsam dag på tumanhand. Han hade en unik förmåga att kombinera djup visdom och enkelt vardagsprat så att det han berättade fastnade i minnet för evigt. Den dagen med Gösta Vestlund hör till mina största höjdpunkter i folkhögskolans värld!

Bo Scharping
1996 då Gösta Vestlund alltså var 83 år var han inbjuden att föreläsa på Viskadalens folkhögskola. Han bodde vid den tiden i Gysinge norr om Stockholm och körde då, med sin fru som medpassagerare, den drygt 45 mil långa vägen till Seglora i Västergötland. De anlände i god tid till lunchen. Föreläsningen och den efterföljande diskussion var inspirerande och livlig. Därefter ville vi visa Gösta var han och hans fru skulle bo över natten. Han svarade då:
– Det är helt onödigt. Vi ska åka hem nu. Därpå klev han in i bilen, vinkade adjö och körde iväg.

Lena Skördeman
Till SFHLs Övre Norrlandsdistrikt kom Gösta Vestlund från Skolöverstyrelsen och medverkade vid årsmötet på Framnäs. Det var 1966, och stadgan med åtta distrikt var bara två år. Nu fanns förhoppningar och framåtanda! Förväntningarna på Gösta var kanske litet osäkra hos några. En centralbyråkrat? Ska han hålla verksamheten lugn och mota idéer? Men vi fann en lyssnande och vaken folkhögskolemänniska. SFHLs förbundsstyrelse kunde under kommande år framföra tankar i skrift och vid överläggningar.

Mer än ett halvsekel senare fanns Gösta på riksträffar hos Offensiv Folkbildning. Nu gav han oss del av internationell forskning, men han var oförändrat lyssnande. Det som särskilt glatt och värmt honom, sammanfattade han, var unga lärare med entusiasm och idéer.

Judith Skörsemo
Jag träffade Gösta Vestlund vid flera tillfällen först inom nykterhetsrörelsen och sen inom folkhögskolevärlden. Under mina år inom folkbildningen har jag haft nöjet att få lyssna till många av hans intressanta föreläsningar. När jag hade fått ett stipendium för att åka till Tanzania och knyta ihop svenska folkhögskolor med Folkhögskolorna i Tanzania tog jag kontakt med Gösta Vestlund. Vi möttes på Tollare folkhögskola och jag fick dels en föreläsning om bakgrunden till bildandet av de 50-talet Folk Development Colleges som han hade varit med om att bygga upp, dels en mängd råd om kultur och beteenden samt adresser till personer som jag borde möta. Jag var också tillsammans med Kerstin Mustel och uppvaktade honom i bostaden en födelsedag. Kan ha varit 70 årsdagen.

Nils Zandhers
Första gången jag mötte Gösta Vestlund var på Hola folkhögskola. Han berättade om den nordiska folkhögskolans idégivare, N.F.S. Grundtvig. Detta föredrag var en knuff som gjorde att jag blev svensk lärare på Grundtvigs Höjskole i Danmark och att jag efter några år blev svensk lärare på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, och så småningom rektor där.

Vid ett fackligt årsmöte på Grebbestad var Gösta Vestlund närvarande. Han bad om ett enskilt samtal med mig, där han berättade att man på Skolöverstyrelsen skulle anställa en person med uppgift att samla folkhögskoleanställda runt om i Sverige till samtal om folkhögskolans uppgift i det svenska samhället idag (1970-tal och framåt). Mitt svar var givet:
– Det vill jag göra!

Så kom jag då till SÖ i Stockholm. Varje måndag samlades vi på byrå V1, och Gösta delgav oss sina tankar kring folkbildningens uppdrag i samhället. För mig blev dessa måndagsmöten en fördjupning av mitt yrke som folkhögskolelärare.

Efter pensioneringen fortsatte vi att hålla kontakt med varandra. Sista gången var sedan han flyttat till ett äldreboende. Våra samtal var livgivande – jag tror för oss båda.
Så har jag i nära kontakt med Gösta Vestlund fått ett innehållsrikt liv – och har så fortfarande.

Ingela Zetterberg
Nog minns man Gösta med värme i hela hjärtat!

2013 fyllde Gösta 100 år samtidigt med att SFHL hade ombudsmöte på Billströmska folkhögskolan. Vi alla, ombud och styrelse samt funktionärer (ca 100 personer), ville uppmärksamma Gösta denna stora dag. Förutom att ha skickat en blomma ringde vi upp Gösta och sjöng för honom. Inte ett öga var torrt när Gösta tackade. Även han var berörd. Att se hela salen resa sig var häpnadsväckande eftersom Gösta var i mobilen.