Sigtuna och Marieborg      

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2018 nr 3)

Min tjänstgöring på Brunnsvik blev alltför kort, men mycket betydelsefull. Den mer eller mindre självklara tron på framtiden hos både lärare och elev gick på djupet hos mig. Ett samhälle med lika värde och gemenskap skulle skapa en trygghet, som gav tillit, engagemang och stabil demokrati.

Beredskapstiden blev också kort, några sommarmånader. Men vi hann genomföra en försöksverksamhet i vår förläggning, som fick en viss påverkan i andra tältläger. Fem studenter – jag var en av dem – placerades med ett antal vanliga ”bassar” i ett logement ett stycke utanför Sollefteå. Pojkarna från Laxsjö och Hallen i norra Jämtland bidrog i hög grad till en frisk och naturlig gemenskap. Beredskapen fick ett överraskande slut, kanske på grund av striderna i Stalingrad, och nu följde en höst och en vår, där jag fick pröva på arbete som cirkelledare i ett sargat och chockat Ådalen. Det var en uppgift som gav värdefulla erfarenheter i uppgiften att söka gemensamma ledtrådar för samtalen med de ofta stridsberedda gruppdeltagarna.

Däremot kom jag att få tjänstgöra på folkhögskolan i Sigtuna hela två år (1944 – 1946) och nu som lärare få ta del av det teamarbete, som i hög grad skapade en nästan kamratlig gemenskap mellan lärare och elever. En erfarenhet som jag tidigare berättat om och som sedan på något sätt väglett mig. Jag trivdes gott i Sigtuna, men vi behövde hemhjälp i familjen och när jag erbjöds en ordinarie tjänst med bättre ekonomiska förmåner på Mariebergs folkhögskola blev svaret ’ja’. På samrealskolan i Borlänge hade vi Robert Myrdal som lärare, och vi fick god kontakt från första stund. Robert och Greta Myrdal tog upp arbetet med folkhögskolan på den gamla Wadströmska herrgården nära Norrköping. Filip Stenson hade startat skolan och sökt införa intressanta pedagogiska nyheter, men inte lyckats stabilisera skolans ekonomi. Rektorsparet gjorde en grundläggande insats, skapade ett bättre ekonomiskt läge, renoverade herrgården och säkerställde goda relationer med flera av arbetarrörelsens organisationer i distriktet.

På flera sätt påminde Marieborg om både Brunnsvik och Sigtuna. Den sociala grundsynen och den vänliga atmosfären. Men till en del skiljde sig Robert Myrdals pedagogik från Ahlbergs och Björkquists. Eleverna skulle stimuleras till självstudier och biblioteket kom att spela en viktigare roll. Att läsa böcker och under lektioner, i uppsatsform och muntligt, redogöra för innehållet blev nästan ett ledmotiv. Katederundervisning präglade undervisningen, men efterhand ställde lärarna frågor till eleverna och samtalet blev allt vanligare. Ett elevråd utsågs och gjorde sin bästa insats i samband med olika studiebesök och skolresor. Andra världskriget och särskilt utvecklingen i Tyskland kastade en mörk skugga över både undervisning och fritid. Bland eleverna fanns några unga flyktingar som tvingats lämna sitt hemland. Skolan besöktes ofta av föreläsare, som bidrog till en god och aktuell information både nationellt och internationellt. Lärare och elever deltog dessutom ofta i möten, särskilt i Norrköpings ABF, och vi lärare medverkade flitigt i kurser runt om i landskapet.

Vi i familjen trivdes gott i skolan och i den nya, fina villan på åsen på andra sidan om järnvägen. Vi hade gärna stannat på Marieborg, men ödet hade annat i beredskap.

En kväll våren 1949 deltog flera lärare och elever som vanligt i en diskussionskväll på ABF. Författaren Folke Fridell och LO-tidningens redaktör Gösta Svensson gav sina synpunkter på modernt arbetsliv. Fridell gick till hårt angrepp som han också gjort i ett par böcker. LO-redaktören gick till motangrepp. Jag lyssnade noga, men brukade sällan delta i debatterna, men den här gången gick jag upp och sökte ge en mer nyanserad bild av läget. I mötet deltog också Erik Eklund, tidigare lärare på Brunnsvik, men nu chef för Industrins Upplysningsinstitut. Efter debatten träffades vi och han uppmanade mig att skriva ner det jag sade, och han lovade att publicera mitt manus i institutets informationsserie. Jag protesterade, han lovade ett gott honorar och så kom det sig att jag sommaren 1949 studerade vad amerikanska forskare skrivit, särskilt om resultatet av studierna i Western Electric Company, troligen de första vetenskapliga studierna inom arbetslivet. Ett spännande studium, som resulterade i den lilla boken Arbetsglädjens problem. Den gavs ut av både arbetsgivarnas institut och LO genom Brevskolan. I boken förenades samhällssynen från Brunnsvik och Marieborg med gemenskapen i Sigtuna och människans djupaste behov av erkännande och värde.

Boken gavs ut hösten 1949. En tid därefter blev jag ombedd av Arbetsledareinstitutet på Lidingö att delta i samtal med konsulenterna.

Det gjorde jag var fjortonde dag. Uppgiften blev för frestande. Så följde en spännande försöksverksamhet i SCA i Sundsvall. Och med ett visst vemod lämnade jag Marieborg.