Den nya skolan – Tollare  

Gösta Vestlund

(Folkhögskoleveteranen 2018 nr 4)

Hela familjen trivdes på Marieborg. Vi disponerade en nästan ny villa, läraruppgiften var stimulerande och samarbetet på skolan fungerade utmärkt. Men genom min bok om Arbetsglädjens problem kom jag att medverka först i Arbetsledareinstitutet och sedan i SCA-koncernen i Sundsvall.

Det ordnades motvilligt genom tjänstledighet av rektor. Försöksverksamheten i Sundsvall innebar träning av de anställda i information, kommunikation och ledarfrågor. Arbetet utfördes i smågrupper, som efterhand blandades och gemensamt löste konkreta problem. Enligt både företagsledare och fackliga representanter blev resultatet mycket tillfredsställande. Vi i den lilla ledargruppen stimulerades av det löftesrika resultatet och i familjen trivdes vi gott på norra Stadsberget.

Men så med ens blev det stopp. Vår son, som var rullstolsburen, fick inte börja i skolan. Överläraren ansåg det omöjligt på grund av skolans många trappor och rekommenderade oss att sända honom till Eugeniahemmet i Stockholm. För oss var det fullständigt uteslutet att lämna honom och att för mig i all hast få ett arbete i huvudstaden verkade omöjligt. Att dessutom tvingas lämna ett så spännande arbete kändes tungt.

Några veckor senare kom den överraskande lösningen. IOGT planerade en folkhögskola på Tollare och ordföranden i skolstyrelsen, undervisningsrådet Ragnar Lund, SÖ, ringde och erbjöd mig rektorstjänsten. Anknytningen till nykterhetsrörelsen vållade inget problem. Jag hade varit medlem i NTO sedan 1928 och kände Ragnar Lund från ett kortare samarbete på SÖ. Nu var familjens försörjning räddad, min son kunde få en tillfredsställande undervisning. Därtill hade jag fått möjligheten att delta i utformningen av en folkhögskola. Det var ofattbart.

Mötet med styrelsen blev mycket positivt. Ingen hade direkt erfarenhet av folkhögskolan, men alla hade en översiktlig uppfattning om skolformens arbetsformer.

De framhöll att den nya folkhögskolan skulle ge eleverna en god orientering om det moderna samhället och att deras personliga förutsättningar för en insats skulle stärkas.

De ansåg det självklart att skolan skulle präglas av ett rikt liv utan alkohol och droger, men med en saklig information om dessa problem. Jag betonade, att jag delade deras önskemål och tillade att jag ville göra allt för att skolan skulle utveckla undervisningen i en humanistisk och demokratisk anda.

Den första insatsen gällde att så långt som möjligt göra skollokalerna ändamålsenliga. Jag hade fått en idé om att undervisningen blev bättre om man ordnade en face-to-face relation. Borden kunde formas så att de bildade en cirkel. Med två av styrelsens medlemmar, vice ordföranden Martin Andersson, kommunalborgmästare i Nacka och riksdagsman, samt Ivar Filling, chef för NK:s möbelfabriker, diskuterade jag idén med de runda borden. Jag väntade nervöst på deras reaktioner. Då kom vice ordförandens överraskande svar; ”Då får vi nog hämta pappskivor och klippa dem, så att vi får rätt storlek på en gång.” Så kan styrelsens inställning sammanfattas.

Så bildades ett lärarteam. Flera från Nacka gymnasium. I teamet ingick också Björn Höjer, lärare under många år och senare rektor på skolan. Riktlinjer för undervisningen och ordningsregler formades. I samtalen väcktes snart en brännande fråga. Vilken tilltalsform skulle vi använda? Ni eller Du? För mig var det självklart. I min hemby hade vi sagt ”du” till alla, men inte till de äldsta. Till farfar och farmor sade vi ”Ni”. Det berättades ju om bonden, som träffade kronprins Gustav vid ett högtidligt möte i Dalarna: ”Här säger vi ’du’ till alla, utom till dig och far din.” ”Du” använde man ju redan på alla arbetarrörelsens skolor. Så blev det också på Tollare. Det hände efter starten 1952. Det skulle dröja 13–14 år innan Bror Rexed blev ”Bror” med de anställda på Medicinalstyrelsen. Och en livlig diskussion följde på flera folkhögskolor. Två år senare anordnade Sveriges Radio en diskussion mellan en äldre, högt aktad, rektor och mig. Tyvärr lyckades jag inte vinna honom för reformen!

Så genomförde vi flera åtgärder, som syftade till att samtidigt stärka både elevernas självkänsla och deras samarbetsförmåga. Och vi ville göra vårt lilla skolsamhälle till en demokrati. Efter samtal med styrelsen beslöt vi i lärarrådet att bilda en skolstämma, där en elev skulle vara ordförande, och alla vuxna, verksamma på skolan, skulle ha rösträtt. En skolnämnd med två lärare, två elever och rektor som ordförande inrättades. Skolstämmor i folkhögskolor var ingenting nytt. Många skolor anordnade tidigt fingerade stämmor för elevernas övning. Men vi avsåg att göra vår stämma beslutande i alla frågor utom de som reglerades av officiella organ eller av styrelsen. Skolnämnden skulle verkställa alla stämmans beslut.
(Elevråd liknande vår nämnd har funnits i många folkhögskolor. De bestod ofta av både lärare och elever. De hade vissa disciplinära uppgifter och kunde döma ut böter för vissa förseelser.)

Det blev en spännande tid. Jag minns särskilt den första. Några manliga elever protesterade mot förslaget att flickor och pojkar kunde vara tillsammans på elevrummen till kl. 22. Redan det kunde inte tillåtas på många folkhögskolor. Men de protesterande pojkarna ville ändra tiden till kl. 23. Dramatiskt. Men då ingrep flera av flickorna. De ansåg det viktigt att kunna använda kvällarna till studier. Flickorna var i majoritet. Beslutet löd: kl. 22. Demokratin hade bestått provet. Flera andra brännande ämnen behandlades positivt med hänsyn till den lilla demokratins funktion. Och de elevkullar som lärt sig av starten, blev sedan en god hjälp när nya årsklasser skulle möta de demokratiska kraven. Det är inte möjligt att redogöra för resultatet av alla insatser. Men både styrelse, lärare och elever kunde med åren se hur samarbetet och elevengagemanget stärktes. Flera rektorer och lärare kände stark samhörighet med Tollaremodellen och byggde vidare på den.

Flera uppgifter väntade under pionjäråren. På uppdrag av SÖ ordnade skolan under många år en sexveckorskurs för ungdomsledare med deltagare från hela landet. Och skolan har alltid gett ett gott stöd till vår familjs insats för RBU (Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar). För mig blev det dessutom möjligt att utveckla verksamheten i Arbetsgivareföreningens Personaladministrativa Råd.  Ett par år genomförde vi kurser för arbetsledare i olika företag. Allt detta blev möjligt genom en helhjärtad insats av teamet på skolan.

Våren 1956 fick vi ett överraskande besök av ingen mindre än generaldirektören på SÖ, Nils Gustav Rosén. För mig blev besöket något av en chock. Jag trodde att han kom för att sätta stopp för våra diskutabla åtgärder. ”Bättre att stämma i bäcken än i ån”, heter det ju. Men så blev det inte. Istället fick jag under 22 år delta i utvecklingen av ett växande antal folkhögskolor av stor betydelse för tiotusentals unga i vårt land.