En folkbildare har tystnat

Clara Hyldgaard Nankler

Min arbetskamrat, Björn-Erik Brobäck har dött. Den 4 augusti somnade han in på familjens torp på Tjörn 79 år gammal. Björn-Erik, eller BEB som han kallades, arbetade på Göteborgs folkhögskola nästan från skolans start. Han blev inbjuden att föreläsa om ungdomsarbete för blivande socialpedagoger 1976 och kom sen att stanna kvar. Han lämnade sitt arbete som socialarbetare i Västra Frölunda för att undervisa på Göteborgs folkhögskola där han stannade till sin pensionering 2008. Till en början undervisade han på fritidsledarutbildningen och senare även på Allmän linje. Från 1994 var han metodiklektor för blivande folkhögskollärare i Västsverige, en distansutbildning som var knuten till Linköpings universitet men förlagd till Göteborgs folkhögskola. BEB var också med och bildade Grundtviginstitutet, ett samarbete mellan Göteborgs universitet och folkhögskolan.

BEB var en ideolog. Det var han som förde in Grundtvig i vår fortbildning på skolan. Jag minns en temadag när han utklädd till Grundtvig i svart kaftan och vit prästkrage lade ut texten om folkhögskolans motkraft mot ”de sorte skoler” och vikten av att vara människa först – folkhögskollärare sedan. Att det inte var lärarna som skulle bedöma deltagarna, utan tvärtom, deltagarna som skulle bedöma lärarna. Han hade lätt för att fånga sina åhörare med det levande ordet och var en av dem som såg till att diskussionen om folkhögskolans uppdrag hölls levande på vår skola.

BEB studerade själv på Visingsö folkhögskola i sin ungdom, några år som fick avgörande betydelse för honom. Han berättade gärna om hur rektorn hade intresserat sig för hans val av kurser och fått honom att förstå att hans egen lust var avgörande. BEB påpekade ofta att var det några ämnen som skulle vara obligatoriska, så var det de kreativa ämnena. Alla deltagare skulle välja ett kreativt ämne under sin tid på skolan. Själv spelade BEB gärna gitarr och ledde teatergrupper, såväl på som utanför skolan. In i det sista arbetade han med teaterverksamhet för pensionärer på Träffpunkten i Göteborg.

BEB hade en stor kärlek till sin arbetsplats. Jag minns en sång han sjöng vid flera tillfällen som beskrev skolans uppvaknande till melodin ”Midnatt råder, tyst det är i huset…” Han bjöd på sig själv och han såg oss andra. Det var alltid intressant att tala med BEB. Kunnig och ödmjuk var han en människa som utmanade sin omgivning, både intellektuellt och politiskt. Vi stred fackligt sida vid sida för bättre villkor för linjeföreståndarna, när han förestod Fritidsledarutbildningen och jag Allmän linje. Vårt krav på att få extra betalt med 1000 kronor och inte bara nedsättning i tjänsten gick inte igenom. Inte för oss, men för de som kom efter oss när vi hade sagt upp oss.

BEB var en kämpande människa med hjärtat till vänster. Vi träffades i flera år på 8 mars-demonstrationer och nu senast på en stor manifestation mot svensk NATO-anslutning i samband med Auroraövningen förra hösten. Då stod BEB och hans fru Jeanette längst fram på Götaplatsen som var fylld med engagerade fredsvänner.

BEB motsatte sig alla hierarkier. Jag minns hur han ritade upp en cirkel på tavlan med deltagaren i centrum – lärare fanns i den närmaste cirkeln och så kom övrig personal längre ut i radien, rektor och administration fanns längst ut; men alla samverkade för deltagarens utveckling. Han inskärpte att skolan är till för deltagarna.

När Göteborgs folkhögskola firade 50-årsjubileum i oktober förra hösten tog BEB och jag initiativ till att förbereda ett jubileumsfirande. Tillsammans med Birgitta Nesterud (fd rektor) och Ingemar Berlin (fd biträdande rektor) skrev vi en kort historik över skolans 40 första år. BEB var en av talarna under firandet. Han beskrev skolans utveckling under de första 10 åren för en stor publik av deltagare och personal. Jag är mycket glad över att den dagen blev av, och att vi fick många bra arbetsmöten i förberedelsegruppen.

BEBs tankar om folkbildning har fått spridning genom hans deltagare och kollegor och inte minst genom de lärarkandidater han utbildade under sina 13 år som metodiklektor. Hans idéer om hur bra fritidsverksamheten skall bedrivas lever kvar inte bara i Göteborg med omnejd, utan också på Island. Ett trettiotal islänningar har under åren utbildats på Göteborgs folkhögskola. Till minnesstunden för BEB kom en av dem, Nonne, och berättade om den stora betydelse BEB haft för hela fritidsverksamheten på Island. En folkbildare har tystnat, men hans verk lever vidare genom de handlingar hans deltagare utför.

Jag är glad att ha haft Björn-Erik som arbetskamrat och vän.