Osannolika möten (publicerad i nr 3 2015)
Urban Lundin

Jag tänkte ta upp ett litet trivialt, men ändå nog så fascinerande ämne, nämligen osannolika möten mellan människor. Jag tycker att jag - direkt och indirekt - råkat ut för häpnadsväckande många sådana. Den enda som möjligen kan slå mig på denna punkt är min hustru. Hon springer ständigt och jämt på folk där man inte kunde förvänta sig att ett möte skulle ske. Vi satt en gång på en flygplats i Zürich. En kvinna gick in i en affär, och Joyce (som hustrun heter) sade till mig att den där verkar bekant. Och när hon kom ut ur butiken, visade det sig nog så riktigt. Kvinnan var en gammal barndomskompis till Joyce från Tanzania. Hon var på väg till Kanada och vi var på väg till Tanzania. Räkna ut sannolikheten för att detta möte skulle äga rum just där efter att de inte sett varandra på sisådär 35 år. Och nästan varje gång som hon besöker sitt hemland, så råkar hon på människor ur sin egen historia.

Låt mig klart deklarera att jag inte tror på högre makter, någon osynlig hand eller någon avsikt i dessa möten. För man bör ju också ställa sig frågan hur många osannolika möten som INTE kommit till stånd för att en person slank runt hörnet bara sekunder innan man själv passerade. Att en del personer, jag t.ex., råkar ut för sådana här möten oftare än andra är ett slumpens verk. Men alla tänker inte som jag. Det finns en bok som heter ”Slumpen är ingen tillfällighet” skriven av Jan Cederquist. Han tar i boken upp en del exempel som är så totalt osannolika att de inte borde kunnat inträffa. Författaren funderar mycket över om det finns krafter som är med och styr i dessa sammanhang, krafter, som vi inte är medvetna om. Jag behåller min klockartro på att detta är slumpens verk. Om det är en tillfällighet eller inte, funderar jag inte så mycket på.

Men visst finns historier i den boken, som får en ett häpna. Som den om Camilla och hennes adoptivhalvsyster Elisabet. Camilla berättade för den mycket yngre Elisabet att hon skulle göra en semesterresa till Asien tillsammans med en kompis. De åkte runt på måfå, utan att ha några andra hålltider än flygets ankomst och flygets avgångstid för hemresan. Så Camilla och kompisen åkte dit näsan pekade. De hamnade efter något tag på Bali och gick in på en av de tusentals restaurangerna som fanns i detta turistområde. Efter ett tag gick Camilla på toaletten, och valde ett av båsen i den mycket långa raden. När hon efter toalettbesöket stod och tvättade händerna, såg hon i spegeln att dörren till ett annat av båsen öppnade sig, och ut kom – just det, den yngre systern Elisabet. Hon hade blivit så inspirerad av Camillas planer att hon bestämde sig för att göra likadant och hade hittat en sista-minuten resa till Bali. Men hon visste inget om var Camilla befann sig vid en viss tidpunkt, för det visste ju knappt Camilla heller. Och Asien är en stor världsdel. Att de skulle råka vara i samma land samtidigt var ganska osannolikt. Att de skulle råka vara i samma stad är än mer osannolikt. Att de skulle råka vara i samma restaurang samtidigt är nästan omöjligt. Men likväl möttes de. Författarens slutsats var att universum väl tyckte att de borde träffas.

Jag har indirekt varit med om något liknande. Jag och ett par av mina kompisar gjorde på 60-talet en liten rundresa i Europa med bil. I Italien beställde min kompis in en espresso. Hans mage var inte van vid så starkt kaffe, så efter att vi hade somnat i tältet, vaknade han mitt i natten och kände att nu var det bråttom. Han sprang med hög fart mot toalettavdelningen på campingen, men när han slängde upp dörren såg han i ögonvrån att han var inne på damernas. Men nöden har ingen lag, så han sprang längs raden och slängde på måfå upp en dörr, hoppade in och satte sig och reglade dörren. Men se, just den dörren gick inte att regla! Nåja, tänkte han, här är jag ensam mitt i natten. Så öppnas ytterdörren och han hör en kvinnas steg längs gången. Så väljer hon på måfå en dörr i raden, och ni har ju redan förstått vilken. Att hon inte dog på fläcken var ju ett smärre under. Jag undrar om hon ägnat mycket tid av sitt liv åt att fundera på sannolikheter.

Mitt alldeles egna första minne i den här genren var från 1966. Jag började som mycket ung att jobba som lärare – jag var bara 18 år - i Arvidsjaur, dvs. i Norrbottens läns inland. Under sommarlovet hälsade vi på min bror som låg i lumpen i Skövde. Vi åkte till Göteborg och gick på sjöfartsmuseet. När jag stod och tittade in i ett akvarium, kände jag en hand på axeln: ”Urban vad gör du här?” Det var vaktmästaren på skolan i Arvidsjaur! Det är 125 mil mellan Arvidsjaur och Göteborg. Så sannolikheten att vi skulle stöta ihop där just då är minst sagt minimal.
Under de första åren på 70-talet studerade jag vid universitetet i Umeå. Jag hade en flickvän som läste franska, och för att utveckla språket tog hon ett jobb som au-pair i Paris. Jag fick möjlighet att besöka henne där, och det kändes fantastiskt. Men hon bodde i ett litet rum på Rue de Vaugirard intill den stora Luxembourg-trädgården. Nog så romantiskt, men ack så opraktiskt. En minimal säng fyra trappor upp utan hiss. Så vi hyrde ett hotellrum för några dagar uppe i Pigalle-distriktet. Första morgonen gick vi och åt frukost på en restaurang i närheten. Min franska är närmast obefintlig, men jag skojade lite på min hemgjorda svensk-franska. En man passerade oss och gick in i restaurangens kök. På tröskeln stannade han upp och tittade närgånget på oss. Hoppsan, tänkte jag, nu sade jag nog något olämpligt, utan att veta om vad jag sagt. Efter ett tag kom han ut igen, och gick fram till vårt bord. Är inte du Urban? Jovisst, det kunde jag ju inte neka till. Hur kunde nu han känna mig?

Jo, jag besökte Israel åren 68-69. Där bodde jag på två olika kibbutzer, och på den större av de två fanns en ulpan, dvs. en skola för folk som ville lära sig hebreiska. Kibbutzen lockade till sig unga vuxna från alla hörn av värden, världsförbättrare och drömmare av olika slag. Och på den kibbutzen hade vi mötts. Han kom ihåg mig, och lite extra krydda fick vår återförening när det visade sig att restaurangen vi satt på ägdes av hans faster. Räkna ut sannolikheten för ett sådant möte!

Jag arbetade och bodde i Tanzania under några år. I uppdraget ingick att åka runt och besöka de olika tanzaniska varianterna av folkhögskolor (Folk Development Colleges) för att diskutera ledningsfrågor på skolorna. En av skolorna låg i Morogoro, 20 mil inåt landet från Dar es Salaam. Jag hade besökt den ett stort antal gånger, och där finns en fantastisk restaurang, som hade formen av en rundel. Man satt i princip utomhus, men under tak. Dit gick vi alltid när vi besökte Morogoro och Bigwa Folk Development College. Men just den här gången hade vår värd av orsaker som var okända för mig, valt att ta oss till en restaurang inne i centrala Morogoro. När vi kom in i restaurangen fanns där ytterligare en vit människa, viket väl redan det var ett ovanligt högt antal vitingar en normal vardagskväll. Och nu var vi två! Men den andra vitingen var inte vem som helst. Det visade sig vara en gammal kollega från Marieborgs folkhögskola, Olle Wallin, som - mig och mina värdar ovetande - var i stan just då och besökte samma restaurang vid exakt samma tidpunkt. Mellan Norrköping och Morogoro är det ännu längre än mellan Arvidsjaur och Göteborg, vill jag säga.

Nu stegrar vi graden av osannolikhet. Under fem år i slutet av 80-talet arbetade jag som rektor på Marieborgs folkhögskola. Det hände sig ibland att någon kortkursarrangör bad om rektors medverkan för att berätta lite om skolan och dess historia. Så en gång blev jag ombedd att besöka en kurs som genomfördes av dåvarande Skolöverstyrelsen. Jag kom in i rummet mitt under ett pass, och kände att jag inte ville avbryta den pågående diskussionen. Så jag satt med och åhörde samtalen. En man, som visade sig vara kursledare iakttog mig uppmärksamt. Så blev det paus, och när vi efter pausen skulle gå in igen, kom den här mannen upp nära mig och sade: ”Jag känner din pappa”. Jag blev lite häpen, för min pappa hade inget umgänge med SÖ-byråkrater. Han är (var) elektriker. Det visade sig att kursledarens far och min pappa hade varit kollegor som husförsäljare. Vi erinrade oss att våra familjer hade umgåtts lite och att vi hade träffats när han var sådär 14 år och jag var väl tio. Vi cyklade in till Luleå centrum och han introducerade mig för mitt livs första parisare, dvs. en grillad medvurstskiva mellan två bröd, en sorts norrbottnisk variant av hamburgare. Det var himmelskt gott för en tioåring kan jag lova.
Jag kunde inte låta bli att utrycka min häpnad inför det faktum att vi skulle träffas så här långt efteråt igen. Tja, tyckte han, men det var väl ingenting. Lyssna på den här historien, sade han och berättade:

”Jag bevistade en gång en pedagogisk konferens i Recife i Brasilien. Den första dagens eftermiddag träffade jag en kvinna, och det uppstod omedelbart ett starkt tycke mellan oss. Så efter konferenstiden, umgicks vi en hel del, gick ut och besökte restauranger på kvällstid. Något intimt umgänge hade vi aldrig”, sade min återvunna kompis, ”men det kändes som om det var en själarnas förening.

Fem år senare var det dags för ännu en världsomspännande konferens i pedagogik, denna gång i Paris. Jag åkte dit”, sade min gamla kompis, ”och samma mönster upprepades. Första dagens eftermiddag träffade jag en kvinna, det kändes direkt att vi hade mycket gemensamt och vi umgicks intensivt utanför konferenstiden. Men inget sexuellt umgänge förekom oss emellan. Sista dagens eftermiddag satt vi tillsammans och utvärderade veckan. Hur det nu var nämnde jag konferensen i Recife, och då visade det sig att den kvinna jag umgicks så mycket med i Brasilien fem år tidigare var syster till den kvinna som nu satt mitt emot mig.

Ja, kära läsare, vad ger du mig för den historien?

Nu börjar vi närma oss osannolikhetens högsta bergstoppar, åtminstone som det sett ut ur mitt perspektiv.
Jag gick en lärarutbildning till folkhögskollärare i Linköping år 1976. Jag ingick i en huvudgrupp av fem naturvetare, fyra män och en kvinna. Vi hade en mycket fin och nära gemenskap i kvintetten. Men sedan skildes vi och hamnade på olika folkhögskolor. 15 år senare arbetade jag på Vuxenutbildarcentrum i Linköping. På väg till jobbet satt jag på en lokalbuss i Linköping. Kvinnan som satt framför mig i bussen såg bekant ut på något vis. Jag lutade mig åt sidan för att kunna iaktta henne närmare. Jodå, det måste vara Anita, min kompis från lärarutbildningen. Jag knackade på hennes axel och vi gladdes ömsesidigt åt denna oväntade återförening. Hon bjöd mig hem till sig på middag någon vecka senare. Hon och hennes man bjöd på en förnämlig fiskrätt, kommer jag ihåg.
Vid samtalet runt bordet utryckte jag min förtjusning över att vi på detta oväntade sätt kommit att träffas igen. Jag pratade på om alla osannolika möten jag varit med om under mina dagar, och inte minst detta möte med Anita vittnade om hur osannolikheten kan korsa ens väg.

Anitas man, författaren Sture Källberg satt tyst och lyssnade intensivt till mina utläggningar Nu måste jag få säga något, sade han till slut.

Sture var – eller hade varit – vänsteraktivist. Under det kalla krigets dagar var det vanligt att öststaterna bjöd in kommunister från väst. En gång var Sture med i en grupp som besökte Ungern på inbjudan av det kommunistiska partiet där. De besökte den ungerska statens sändningar på engelska. De engelskspråkliga sändningarna hade en medarbetare som hette Mike, en engelsman som hade övergivit Västeuropa för att han trodde på den östeuropeiska kommunismen. Det var på den tiden vanligt att inbjudna engelskspråkiga gäster fördes till Mike, så att han kunde guida dem runt i Ungern. En dag hade de besök av en kvinna från Malaysia. Mike hälsade henne välkommen, men sade lite urskuldande att han som engelsman nog hade lite skuldkänslor inför hur engelsmännen hade uppträtt i hennes hemland under andra världskriget. För mig är det inget problem, sade kvinnan. Och så berättade hon:

”När jag var en liten flicka böljade kriget fram och tillbaka, och människor flydde i panik undan de framtränganade arméerna från väst eller öst. En dag var jag, min mamma och syster på väg att stiga ombord på en båt. Men det var bråttom och i hetsen kom jag att skiljas från min mamma. Så upptäckte jag henne när hon stod på båten som var på väg att lägga ut från land. Mamma skrek och jag skrek. Då kom en engelsk soldat, lyfte upp mig och kastade mig upp till min mamma som tog emot mig. Så jag har inget emot engelsmän, sade den malaysiska kvinnan.
Den soldaten, sade Mike, det var jag!”