Hej du kollega! (riktat mot Urban Lundin /red anm.)
Lars Edlund

Läste din artikel i Veteranen och tänkte att det jag upplevde för cirka tio år sedan också har med sannolikheten eller kanske det osannolika att göra.

När man är rektor på en folkhögskola på en mindre ort tar det inte många år innan man är du och tjenis med nästan alla i samhälle.

Alltså. Var en dag inne på apoteket när en av damerna bakom disken kom fram.
– Lars, jag vill prata med dig, följ med mig.
Aha, tänkte jag, vad nu? Nåt som har med mig eller med skolan att göra. Då sa hon följande:
– Jag har en hälsning till dig, från Mark i Peking.

Och sen fortsatte hon med följande:

– Under våren hade en grupp damer från Fränsta varit på charterresa till Peking. Naturligtvis blev det besök på alla de kända turistmålen i och omkring den stora staden och för att få ut det mesta av resan hade de en svensktalande guide varje dag.

Första gången de träffades frågade han var de kom ifrån i Sverige.

– Ja vi kommer från mitt i Sverige, en liten plats i Medelpad, du känner nog inte till den, den heter Fränsta.
– Jaha, sa guiden, där har jag varit. Jag gick en sommarkurs i svenska på folkhögskolan. När ni kommer hem måste ni hälsa till rektor Lars.

Och sen fortsatte han:

– En kväll fick vi i kursen i smågrupper besöka en svensk familj. Vår familj hette Arrefjäll och bodde i ett stort vitt trähus ganska nära folkhögskolan.

Då utbrast en annan av de svenska damerna i gruppen:

– Men det är ju mina grannar!

Mark var en av de fem kineser som var med på sommarkursen i svenska språket som Ålsta under många år haft i samarbete med Svenska Institutet och jag varit kursledare för.

Så visst är världen liten.