Osannolika möten
Urban Lundin

För snart fyra år sedan berättade jag i Folkhögskoleveteranen om ett antal osannolika möten jag råkat ut för. Jag berättade inte allt jag varit med om, men jag tog upp en fråga som kom mig och min pappa nära. Kommer ni ihåg? Så här var det, i korthet:

Jag arbetade som rektor på Marieborgs folkhögskola. En gång blev jag ombedd att besöka en kurs som genomfördes av dåvarande Skolöverstyrelsen. Jag kom in i rummet mitt under ett pass, och kände att jag inte ville avbryta den pågående diskussionen. Så jag satt med och åhörde samtalen. En man, som visade sig vara kursledare, iakttog mig uppmärksamt. Så blev det paus, och när vi efter pausen skulle gå in igen, kom den här mannen upp nära mig och sade: ”Jag känner din pappa”. Jag blev lite häpen, för min pappa hade inget umgänge med SÖ-byråkrater. Han är (var) elektriker. Det visade sig att kursledarens far och min pappa hade varit kollegor som husförsäljare. Vi erinrade oss att våra familjer hade umgåtts lite och att vi hade träffats när han var sådär 14 år och jag var väl tio. Vi cyklade in till Luleå centrum och han introducerade mig för mitt livs första parisare, dvs. en grillad medvurstskiva mellan två bröd, en sorts norrbottnisk variant av hamburgare. Det var himmelskt gott för en tioåring kan jag lova.

Jag kunde inte låta bli att utrycka min häpnad inför det faktum att vi skulle träffas så här långt efteråt igen. Tja, tyckte han, men det var väl ingenting. Lyssna på den här historien, sade han och berättade:

”Jag bevistade en gång en pedagogisk konferens i Recife i Brasilien. Den första dagens eftermiddag träffade jag en kvinna, och det uppstod omedelbart ett starkt tycke mellan oss. Så efter konferenstiden, umgicks vi en hel del, gick ut och besökte restauranger på kvällstid. Något intimt umgänge hade vi aldrig, sade min återvunna kompis, men det kändes som om det var en själarnas förening.

Fem år senare var det dags för ännu en världomspännande konferens i pedagogik, denna gång i Paris. Jag åkte dit, sade min gamla kompis, och samma mönster upprepades. Första dagens eftermiddag träffade jag en kvinna, det kändes direkt att vi hade mycket gemensamt och vi umgicks intensivt utanför konferenstiden. Men inget sexuellt umgänge förekom oss emellan. Sista dagens eftermiddag satt vi tillsammans och utvärderade veckan. Hur det nu var nämnde jag konferensen i Recife, och då visade det sig att den kvinna jag umgåtts så mycket med i Brasilien fem år tidigare var syster till den kvinna som nu satt mitt emot mig.”

Ja, det kunde ha varit det hela. Men historien har en fortsättning. Förra sommaren besökte hustrun och jag våra tvillingdöttrar i Lund.

Hustrun och en av döttrarna ville besöka några butiker. Jag var mest intresserad av att stilla min hunger. En hungrig Urban är inte att leka med! Så jag och barnbarnet Benjamin, nio år, gick in i saluhallen. Det är en fantastisk miljö, ett besök rekommenderas.

Vi beställde lite thai-mat och slog oss ner mitt emot en kvinna, i +60-års åldern, som jag bedömde det. Vi satt tysta ett tag, viket är lite emot min natur, så jag fällde någon kommentar om vädret. Det ena gav det andra, hon berättade om sitt arbete som sjuksköterska i Skåne, och jag berättade vad jag gjorde och att jag kom från Katrineholm. Katrineholm? Det är inte så långt ifrån Örebro, va? sade hon. Där hade hon en dotter och ett barnbarn. Och det är inte så långt ifrån Eskilstuna heller? Nä, det kunde jag bekräfta. Kände jag möjligen en bekant till henne där, som heter XX? Ni har redan förstått. Den personen var min återfunna kompis från Marieborg. Anledningen till att min nyfunna kvinnliga bekant var ute på stan, var för att hon känt sig lite övergiven, eftersom hennes man och XX var ute på naturutflykt på Österlen.