Osannolika möten

Urban Lundin

Veteranens läsare kanske tycker att övertecknad redaktör har snöat in på den här rubriken. Det kan vara sant! Men jag kan inte upphöra att fascineras av alla märkliga och oförutsedda vändningar livet kan ta.

Jag har tidigare berättat om flera möten mellan människor, men den här gången tänkte jag ta upp ett möte mellan en människa och – ett föremål.

Under åren 1991 – 1996 arbetade jag med Tandemprojektet i Tanzania. En av mina kollegor, P-O Åkesson, har arbetat och bott i Östafrika sedan tidigt 70-tal. När Tandemprojektet upphörde flyttade han med sin familj till Nairobi. Han fick jobb i Bukoba, vid Victoriasjöns västra strand. Efter besöken i hemmet hade han en skaplig sträcka att färdas, ner mot Musoma, därefter längs Victoriasjöns östra strand till Mwanza, där han rundade sjön och åkte norrut till Bukoba.

Vid en av resorna mellan hemmet och Bukoba inträffade något helt overkligt. Ni ser scenen framför er: Åkesson strävar på söderut i sin pickup på halv- eller heldåliga vägar. Vänstertrafik, högerstyrd bil, praktiskt taget ingen trafik. På håll ser han en liten lastbil närma sig. Precis innan mötet skall ske, lossnar ett föremål från bilens last. Det är lite krökt åt olika håll, så Åkesson tror att det är ett rep. ”Repet” visar sig vara ett 50 mm järnrör, som flyger som en pil mot Åkessons bil, krossar vindrutan och träffar Åkessons huvud, innan röret med ett brak rammar plåten bakom förarhytten, och lägger sig tillrätta i baksätet. Åkesson tar sig åt huvudet, och handen fylls genast med blod. ”Nu dog jag!” tänker Åkesson. Men han lever! När han lyckas få stopp på bilen kan han konstatera att röret rivit upp huvudsvålen, men inte krossat skallen. Den som är road av sådant kan försöka räkna ut sannolikheten för denna händelse.

Det här är en av mina favorithistorier på temat Osannolika händelser. Åkesson och jag brukar träffas varje eller varannan sommar när han är på hembesök i Sverige. Vid vår senaste sammankomst berättade jag för honom att jag brukar återberätta den här historien för folk lite då och då.

– Urban, sa Åkesson. Det finns en sak som är ännu märkligare med den här historien. Sådär tio minuter innan jag mötte lastbilen, tog jag på mig solglasögonen. Det fanns inget som särskilt motiverade detta just då. Men hade jag inte tagit på glasögonen hade jag nog varit blind vid det här laget, eftersom jag dränktes i glassplitter när vindrutan krossades.